Benala, Sparrsätra:
År 1695 hölls ordinarie höstting i Åsunda härad …..
då …"kärade änkan hustru Lisbeta Matsdotter i Benala till Hans Larsson i samma by och Sparrsätra socken angående att hon två dagar för midsommarsdagen, som var efter middagen, skickat sin dotter och sin tjänstepiga åstad uti kryddtäppan att vattna, varest de fingo se tre st stänger, som voro inkastade tvärt över kryddsängarna, var av när som bönorna voro avslagna har hon frågat dem var de gjorde av stängerna, som svarade att de kastade dem över gärdsgårdsl.d.t. Varpå hust Lisbeta sade Gud tröste mig, det skulle i intet hava gjort, utan skola hava lagt dem ut med gärdsgården. En stund därefter kom Hans Larsson och hans hustru gåendes, med en dikesspade i sin hand, gick till sin hampåker, tog de tre stängerna och kastade dem in i hustru Lisbetas kryddtäppa igen, tvärt över sängarna, och tog av flere bönor, än hon tillförne hade skada av, vilket hon och hennes folk stodo i fönstret och sågo uppå. När hustru Lisbeta för den skull gick åstad och skulle taga stängerna och lägga dem ihopa, mötte henne Hans Larsson och hans hustru vid l.d.t, uppå vilka, när hustru Lisbeta vänligen hade hälsat, hava de båda två begynt giva henne onda ord av vilka, han när han kom ett litet stycke ifrån l... sade; Denna gången så smörjer jag dig. När hustru Lisbeta sedan gick till sin kryddtäppa, tog stängerna av kryddsängarna och lade dem avsides utmed sin gärdsgård, stod Hans utanför och beskyllde henne att hon själv hade kastat stängerna uti hans hampåker. Vilken förplikatde sig hårdeliga att han tillförne, intet varit utom sin port, den dagen inte heller hade hanterat eller sett stängerna. Var på h.n hade sin träta främst (?) och sade; Såg jag icke själv dig du satkärring, för en liten stund var du stod och kastade stängerna dit själv. När hon då steg ut ur sin täppa och skulle lägga de andra stängerna, som utan till lågo tillhopa med de förra, och till den ända bockade sig att taga stängerna, hötte Hans henne med spaden över huvudet och sade: Rätt nu smörjer jag till dig. Lisbeta svarade: Varför, ty jag har Eder ingen o.skäl gjort. Svarade Hans: Jo jag haver nu fått ut dig ur täppan din sata. Hustru Lisbeta, när hon då steg till sin gärdsgård och skulle hålla sig fast med honom, fattade han henne i hennes vänstra arm, ryckte henne inpå sin hampåker, slog med spaden över ryggen och ro... (?), samt högg med spaden henne ett stort hål bak i tjockaste benet, tracte… henne illa med många slängar, så att hon hade två stora blo.. blånor över ryggen, och fem st över roovna (?). Varefter han ännu sade: Si jag har glömt smörja dig med min sko, drog där med av sig sin sko och slog henne därmed över båda armarna, på båda axlarna och halsen, så att ifrån armbågen in till axeln på båda armarna allt över blod rö...ut och blått, var om vittnen lära veta betyga, vilket allt hustru Lisbeta framställer rättens omdöme, med en begäran att hon för sådant må ihågkommen bliva, efter lag som och betala för sig för sveda och värk, omkostnader resor och tidsspillan".
Hans Larsson menade, att han titt och tätt under sommaren varit tvungen att förmana henne för att hon kastade in gärdsgårdsstänger i hans hampåker. "Likväl sådant, så väl som vitet dem bägge är emellan satt till fredlighet, icke en utan fyra gånger sådant gjort, …….goda ord intet hjälpa…..han menade att hon sagt: Äst du en ärlig karl och inte en tjuv och skälm och hundsfått, så visa mig vad du med emot menar, springandes således med en stör i näven ur sin kålgård och in på hans tomt ……….. hon sprang på honom ….. och annars vet han inte vad hennes blånader och blodsår kommit ifrån….skadat sig själv… få honom på obestånd ……….. såsom denna bullersamma änkan är mäkta trätogirig och orolig ……….. hon har förolämpat honom …….en grov uppdikad osannfärdig beskyllning ……."
Två vittnen fanns, som suttit hos Hans på bänken i stugan när han tagit fram skon under sängen och sagt att det var den han slog henne med, att han höll i bakstycket och slog med sulan. Därutöver vittnade domare Erik Johansson i Kil: "benet visade hon mig åtta dagar sedan hon var slagen, och där var ett sår långt som ett halvt finger, och på armen tecken efter blånad, som däre har varit". Tolvman Samuel Samuelsson i Benala berättade: "Visst såg jag att hon hade ett sår bak på tjocka benet". Anders Ersson i Benala vittnade om att han "såg att han slog henne med en dikspade" och bekräftade Lisbetas version, och berättade att hon sprang omkring honom allt medan han slog väl så många slag som med spaden.
Hans tvingades erkänna men försöker att hålla antalet slag nere. Lisbeta å andra sidan får gå ed på att hon inte sagt åt folket att kasta stängerna.
Därefter kom häradsnämndens utslag, som innebar att Hans Larsson blev dömd för slagen. Man varnar också för. att vitet som ska hindra dem från att träta i framtiden kan komma att höjas, om det inte hjälper med nuvarande nivå.