Irsta, Sparrsätra:
År 1814 den 5 October hölls urtima ting…..;
.. "vansinnige mannen Jan Ersson från Irsta i Sparrsätra ……uppå egen bekännelse att hava med en kniv till döds stuckit sin Fader Rusthållaren Erik Andersson, Lådö i samma socken, vilken den 13 i denna månad (september) av en torpare vid namn Olof Ersson på Hässelby ägor och bonden Per Persson i Andersta skall påfunnits liggande Livlös å en brede vid Ihrsta by belägen äng, Storängen kallad".
Fadern ska ha legat framstupa med blod i gräset runt i kring. När han vändes kunde vittnena se att han var skuren i halsen på vänstra sidan av strupen, ett hål som var mycket stort och djupt, av vilket man kunde förstå att han blivit mördad med en kniv. Vid obduktionen, som skedde i Lådö den 17 september i närvaro av några av Eriks släktingar samt en tolvman och en annan rusthållare från Lådö, visade det sig genom besiktning av det två tum långa och en halv tum djupa såret att pulsådern skurits av, även om en liten del av stora halspulsådern "hängde tillsammans". Då detta var en så tydlig dödsorsak behövdes ingen vidare undersökning av kroppen.
Torparen Olof Ersson berättade i sitt vittnesmål att då han på eftermiddagen den 13:e september var på hemväg från prästgården och gick över Andersta bys gärde hade han blivit varse en karl liggandes - och som han trodde kanske sovande - ett stycke från gärdesgården som skiljde ängen från gärdet. När han kom fram till Per Persson och hans tvenne drängar som var sysselsatta med sädesskärning, frågade han dem vem den å ängen liggande karlen var. Per Persson svarade inte utan klev över gärdesgården in på ängen, gick fram till den liggande personen, betraktade honom och sa "det är slut med den där". Olof och de två drängarna hade då skyndat fram och fått se den döde som de inte kände igen på grund av att kroppen låg framstupa och ansiktet var översköljt av blod. Ingen vidrörde kroppen, utan istället beslöt man sig för att tillkalla nämndemän för att få det hela besiktigat. Under tiden samlades ett flertal personer på ängen från den närbelägna Irsta by.
Nämndemännen Anders Pärsson i Hässelby och Anders Börjesson i Söderby vittnade om att när de kom till platsen där mannen låg på gräsmarken fann de honom liggande blodig och framstupa. När de vände på honom såg de att det var rusthållaren Eric Andersson från Lådö, och att han var skuren i halsen. Ingen kniv hittades på platsen, endast rusthållarens käpp låg i närheten, liksom hans hatt som låg ca 4 alnar bort. De gick till Irsta för att ordna med hemforslandet av den döde. Där mötte man den dödes sinnessvage son, Jan Ersson, som tillfrågades hur han mådde. På detta svarade Jan att han "Jag haver syndat". På frågan om vad han gjort svarade han "Jag haver mördat min fader, han ligger där på Storängen". När man frågade honom varmed man mördat honom svarade Jan "under min högra arm ligger min fälltälgkniv, varmed jag min fader mördade". När nämndemännen undersökte hans västficka fann de en rostig fälltälgkniv, som inte var särdeles vass.
Per Persson vittnade vidare om att han, efter kroppens besiktigande på platsen, återgått till arbetet. Vid solnedgången kom Jan Ersson gående på vägen från torpet Österbo, där hans svåger Anders Olsson bodde. Han stannade och hälsade. När Per Persson frågade Jan Ersson hur det stod till, svarade han att han mådde väl, men tillade att "jag tar er till vittne att jag haver syndat i dag" "jag har avlivat min far, icke är jag ond och icke eller rädd". Per blev bestört och ansåg att han inte kunde lämna Jan Ersson ensam, utan han följde honom hem till Irsta och överlämnade honom till hans släktingar. Där hörde Per hur Jan upprepade sin bekännelse. Per vittnade också om att han aldrig hört omtalas att Jan burit agg till sin far, och att det inte fanns någon anledning därtill då fadern alltid visat särdeles ömhet för Jan och, efter vad han hört omtalas, ivrigast understött dennes önskan att få vara på fri fot.
Kyrkoherde Elias Wallinder vittnade om att han på faderns enträgna begäran hälsat på Jan när han var intagen på hospitalet i Uppsala såsom vansinnig. Jan ville då komma hem, och när fadern fick höra detta hade han ordnat så att sonen fick komma hem. I augusti månad begav sig kyrkoherden hem till Jan Ersson för att se hur det stod till. Han fann då Jan bunden med en järnkedja och att han visade tecken på ytterlig grad av galenskap.
Jan Erssons hustru Malena Andersdotter berättade att hon varit gift med Jan i tolv år, att de hade två flickebarn, den äldsta på sjätte året och den yngre på fjärde året gamla. Hon sa att Jan varit en god man och husfader så långe han haft sina sinnens fulla bruk, och att hon första gången märkte hans sinnesförändring på vintern 1811 på så sätt att han hans tidigare foglighet och eftergivenhet försvann och han blev stormig, något som tilltog allt mer. Åren 1812 och 1813 hade han druckit Zätra brunn, men blev ej därav märkbart bättre, utan tvärtom hade - vid hemkomsten vid föregående års midsommartid - hans vansinnighet varit mer synbar än förut. Han hade därefter flera gånger varit våldsam och hotat henne och barnen till livet. I början av april detta år hade Jan blivit förd till hospitalet. När hon var där på besök och lämande mat till sin man hade han med mycken häftighet påyrkat att få komma hem. Malena tordes dock inte, av rädsla för hans våldsamhet, ordna med detta. Svärfadern arrangerade dock hans hemkomst så att hans kurator Eric Andersson i Brunnby hämtade honom från Uppsala i början av augusti och tog honom hem. Man fängslade Jan med järnkedja fastsatt i golvet och lindad runt hans ena ben. Nyckeln till låset på kedjan hade Malena. Det hände flera gånger att Jan kastade matkärlen efter henne genom dörren, när hon kommit med mat till honom.
En dag fann Jan en spik i rummet där han förvarades och med denna lyckades han bryta sönder låset och komma loss. Han begav sig ut på logen, där Malena var sysselsatt med tröskning och försökt överfalla henne med ett trästycke som han burit i handen. Malena sprang iväg för att påkalla Eric Andersson i Brunnbys uppmärksamhet. Han kom ofördröjligen och tog Jan med sig hem på försök. Redan nästa morgon återförde Eric honom, och fängslade Jan med ett nytt lås. Därefter bröt man loss alla spikar i väggarna i rummet och undersökte Jans kläder noggrant. Trots alla försiktighetsåtgärder lyckades Jan bryta sig loss på förmiddagen söndagen den 11 september, under det att tjänstefolket var i kyrkan. Han kom in i stugan till Malena och barnen som var ensamma. Malena tog flickorna med sig och flydde ut för att söka hjälp i byn. Hon såg genom fönstret hur Jan tog en rakkniv ur ett skåp, stoppade denna på sig och därefter med skyndsamhet lämnade gården. När folket kom hem från kyrkan begav sig flera ut för att leta efter Jan. De återkom med besked om att Jan var hos sin broder Bonden Anders Ersson i Wreta.
På tisdagens morgon kom Jan hem och gick och lade sig i ett rum på gården. Malena försökte då ordna så att Jan fängslades igen, men när hon kom ut på gården mötte hon svärfadern Eric Andersson som frågade efter sin son. När Malena berättade att han nyss kommit hem, och att hon hade för avsikt att åter fängsla honom, förbjöd svärfadern detta strängeligen, och tillade att han skulle ta sonen med sig hem till Lådö. Man intog middagsmåltid i varjedagsstugan tillsammans med tjänstefolket och därefter begav sig far och son iväg.
På kvällen återvände så Jan tillsammans med Per Persson och man berättade för Malena om Eric Anderssons död och mannens erkännande. På frågan varför han begått detta brott hade mannen svarat: "då jag blir lika gammal som han ska ni få göra så åt mig med".
Malena berättade också att Jan aldrig burit till fadern i livstiden utan tvärtom bemött honom med vänlighet.
Brodern Anders Ersson i Wreta vittnade om att Jan varit hos honom enligt vad Malena tidigare berättat, och tillade att han lyckats ta rakkniven av brodern.
Änkan Cajsa Olsdotter på Irsta ägor var nästa vittne. Hon kunde förtälja att hon hört berättas att Jan Ersson var mycket ostyrig, och att av folket i hans hus var det bara hustrun som tordes gå in till honom. På förmiddagen söndagen den 11 september hade hon till sin förskräckelse sett Jan komma gående till hennes hemviste, och komma in i stugan. Han bad om vatten eftersom han ämnade raka sig och tog i det samma upp en rakkniv. Efter att ha fått vattnet rakade han sig också, utan att begagna spegel, och tog därefter avsked och gick sin väg, utan att ofreda vare sig änkan eller hennes små barn.
Drängarna i Jan Erssons hus Anders Olson den äldre och den yngre vittnade om samtalet som skett vid middagen innan Jan följde sin far till Lådö. Fadern hade frågat Jan om han inte ville följa honom hem och sonen hade med ett vanligt skratt givit jakande svar. Hustrun hade med stor enträgenhet påstått att mannen åter borde fängslas. Svärfadern svarade henne då : "Jag tror ni äro tokiga som äro rädda för pojken - han rör ej det minsta barn - jag skall taga honom hem till mig ty om han ställs här bunden blir han bara värre". Efter ca en halvtimme hade far och son begivit sig iväg mot Österbo, dit fadern ämnade sig, innan vandringen skulle fortsätta till Lådö.
Drängarna hade återgått till sina arbeten, tills de tillsammans med många andra från byn fått höra att man funnit en död man på ängen, och begav sig till det stället, som låg allenast några bösskott från Irsta.
Eric Andersson I Brunnby hördes, och hans vittnesmål stämde väl överens med de tidigare avlagda.
När så de närvarande vittnena avhörts, beslöt häradsrätten att skjuta upp förhandlingarna till nästkommande laga hösteting, då några vittnen ytterligare skulle kallas. Jan hade av allt att döma varit in i fler stugor under sin de två dagar före faderns död, och man ville höra bl a vittnesmålen därifrån.
I övrigt kan nämnas att Jan beskrevs som född 1780 i Hamby by i Breds socken, lång till växten och av stark kroppsbyggnad.
Hur domen över Jan slutligen löd är ännu ej utforskat.