Irsta, Sparrsätra:
År 1775 den 11 april hölls urtima ting för Åsunda härad i Enögla;
Ett urtima ting hade sammankallats, sedan kronoexpeditionsbefallningsmannen Wilhelm Wikström hade anmält att bonden Anders Johansson i Irsta, Sparrsätra socken, natten mellan den 27 och 28 mars funnits död liggande uti en brunn på gården.
Länsmannen Jacob Arpi, vice pastorn i Sparrsätra församling vördige och vällärde Nils Althén samt avlidna Anders Johanssons son, Johan Andersson, infann sig vid rätten. Anders änka uteblev då hon sades vara sjuk.
Vice pastorn Althén berättade att sedan han fått underrättelse om att Anders Johansson, som hade varit sjuk en tid, en natt i slutet av januari månad innevarande år - troligen på grund av sin sjukdom - i yrsel sprungit ut naken till ett å Irsta ägor beläget torp. Althén har dagen därpå besökt Anders Johansson och givit honom "varjehanda föreställningar utur guds heliga ord, vilka han som haft försvarig kunskap i kristendomen med vördnad åhört, samt därpå med mycken andakt anammat herrens nattvard".
Första söndagen i fastan, hade vice pastorn sett att Anders Johansson var i kyrkan, något som förvånat Altén då Anders Johansson så nyligen varit sjuk.
Någon tid därefter hade det "försports att Anders Johansson , ehuru hustrun och sonen velat det förhindra, farit till Bergsslagen med spannmål, under vilken resa Anders Johansson skall kört neder (?) uppå en sjö vid Sala, varav han vid hemkomsten återsjuknat. Då Althén efter erhållen kunskap därom den 24 martii (mars) besökt Anders Johansson, som då varit sjuk"...
Vice pastorn hade snabbt tagit sig till Irsta när han hörde om olyckan vid brunnen och hade, när man fått upp honom ur brunnen där han stått med fötterna ner, försökt uppliva honom efter att han burits in i ett rum, men förgäves.
Därefter hördes Anders Johanssons son Johan Andersson, som berättade att "han och modern velat hindra Anders Johanssons resa till Bergsslagen samt att Johan Andersson bett fadern att inställa samma resa, men att han avslagit det och Johan Andersson följt sin fader till Simtuna, där de skilts åt.
Aftonen förrän denna olycka timat har Johan Andersson, tillika med en smed varit i samma stuva med fadern, då han för smeden sagt sig vara tokig i huvudet. Natten därpå, hade väl Johan Andersson, som legat i samma stuva med fadern, hört honom åtskilliga gånger gå ut och in, men ej givit aktning därpå, menandes han trott att fadern för något sitt tarv skull varit nödsakad … därtill. Efter någon stund har Johan Andersson, med dem av gårdsfolket saknat Anders Johansson och genast sökt efter honom, och omsider funnit honom stående på fötterna död i brunnen, som ej varit långt ifrån avträdesrummet, dit Anders Johansson haft sin gång om natten, på det de fal.. på den tanken, att han vid förbigåendet av brunnen omkring vilken varit mycket halt, kunnat snava och fallit neder".
Länsman Arpi ville då kalla in alla grannar samt torparen på ägorna för att bli förhörda. De fick svära eden och berättade:
Gamla Erik Olofssson hade frågat Anders Johansson, när han besökte honom då han var sjuk och sängliggande, om hustrun och sonen var beskedliga mot honom. Anders hade svarat att "de ej tillförne varit så beskedliga som under denna hans sjukdom". Han sa vidare att Anders alltid fört en stilla levnad, samt att han ej varit "uti något torftigt och fattigt tillstånd"……
Erik Andersson berättade att någon tid efter det Anders Johansson i januari månad, en natt sprungit till torpet kallat Uggelbo på Irsta ägor, har vittnet pratat med Anders Johansson och frågat om han tänkt ta livet av sig. Anders "hade svarat Bevare mig Gud därifrån samt önskat att alltid hava Gud för ögonen".
Om morgonen, då det blivit berättat att Anders Johansson funnits död i brunnen hade vittnet gått dit och "hulpit att taga honom upp".. Vittnet, som stigit ner i brunnen hade "funnit den vara ganska trång samt att den varit vid pass fem alnar djupt vatten". Han berättade också att kring den berörda brunnen fanns mycket is. Grundat på det trodde han att Anders, som ju efter vad som berättades varit ute många gånger under natten, "kunnat falla omkull samt halka neder i brunnen, som varit försedd både med tak och lock, men som vattnet därstädes blivit nyttjat såväl av bymännen som andra grannar, hade det kunnat hända, att locket ej alltid blivit lagt över öppningen".
Unga Erik Olofsson berättade att Ander Johansson frågat om det "gingo an att träda. Vitttnet svarat att det ännu var för mycken tjäle i jorden, har han gruvat sig däröver"
En natt i förliden januari månad hade Anders Johanssons piga klappat på vittnets fönster och berättat att Anders då om natten gått ut ur huset utan att de visste var han tagit vägen. "Vittnet har därpå stigit upp samt varit behjälplig att söka efter Anders. Omsider hade torparen Anders Eriksson i torpet Uggelbo som är beläget en halv fjärdingsväg från Irsta, kommit och berättat att Anders Johansson voro där". Vittnet och flera andra hade då följts åt till berörda torp, där Anders Johansson också varit, "utan att hava några andra kläder på sig än allenast en skjorta samt skor. Anders Johansson som gruvat sig över att tjuvar voro i skogen och därstädes förövade hygge, och har därpå blivit förd hem till sitt hus, därest han åter beklagat sig över tjuvarna som voro i skogen"…….
Efter att Anders varit till Bergslagen hade han besökt vittnet, och då varit något "yr i huvudet samt klagat över hustrun".
Torparen Anders Eriksson lämnande samstämmiga uppgifter med de redan hörda vittnena. Han sade också att kring "brunnen som är belägen å Anders Johanssons ladugård, ej långt ifrån avträdeshuset, har varit ganska halt" …………
Erik Eriksson berättade att åtta dagar innan denna olycka timat med Anders Johansson, hade vittnet varit hos honom på dagsverke. Då hade Anders legat i sängen samt ropat: "Gossar, gossar hjälp mig". Efter någon stund hade Anders "sprungit till spiselen och tagit eld på pipdonen men då ej sagt något, dock trodde vittnet att Anders Johansson, som orden lydde, varit förvillad i huvudet".
Avslutningsvis berättades att Anders Johansson var född år 1726 och var känd för en "anständig och beskedlig levnad"..
Häradsrättens utslag blev, att då Anders Johansson hittats död i brunnen, utan att man med säkerhet visste om han på grund av sjukdom och svaghet själv slängt sig ner - "helst han stått på fötterna och ej någon anledning finnas, att han haft uppsåt sig själv förgöra, men däremot bevisat är, att han vid det tillfället varit sjuk och understundom yrat, finner Urtima häradsrätten skäligt, det må Anders Johansson, som efter intygande fört ett kristeligt leverne, i förmågo av 13 kapitlet 3§ missgärningsbalken ärligen begravas.
I övrigt och som ej är kunnigt vilken därtill varit vållande ibland de flera grannar som brunnen nyttjat att locket stått öppet, så kan Urtima häradsrätten över Länsmannens påstående i den delen, sig nu icke utlåta, utan om närmare upplysning därom kan erhållas, må han vederbörande för sin ovarsamhet särskilt tilltala".
Anders fick alltså begravas på kyrkogården i Sparrsätra, något som hade kunnat förvägrats honom om han själv varit vid sina sinnens fulla bruk och själv vållat dödsfallet.