Berättelsen om änkan  Margareta Pärsdotter i Tallmyra,

 dömd för barnamord till att ”halshuggas och i båhle brännas” 1746.

Inblandade personer
Pärsdotter	Margareta	änka i Tallmyra	den för barnamord dömda
Ersson	Erik	bonde i Tallmyra	far till det mördade barnet
Larsson	Olof	bonde i Tallmyra	gift med Margareta Pärsdotter
Larsdotter	Kerstin	hustru i Tallmyra	gift med Erik Ersson, syster till Olof Larsson
Olofsson	Lars	bonde i Tallmyra	far till Olof Larsson och Kerstin Larsson
Jonsson Dahlström	Per	soldat i Tallmyra	far till Margaretas första "oäkta" barn
Wikman	Anders	nämndeman och bonde i Tallmyra
Johansson	Jan	länsman och bonde i Vappa ?
Arpi	Nils	Kronolänsman
Ekendal	Anders	Häradsdomare
Hofberg	Johan	Kyrkoherde i Tillinge församling
Persdotter	Brita	hustru i Tallmyra
Olofsdotter	Anna	hustru i Tallmyra

Margaretas uppväxt

Margareta föddes 1708 i Teda socken, som är en liten syduppländsk socken som gränsar till Mälaren.

Olof Larssons uppväxt i Tallmyra   

Olof Larsson föddes i Tallmyra, en liten by i Tillinge socken, Åsunda härad, Uppsala län, den 6 september 1702. Hans far hette Lars Olofsson, och modens namn var Anna. Olof hade åtminstone ett syskon, systern Kerstin. I byn fanns troligen flera bondgårdar, och Olofs fars var en av dem.

Margareta och Olof - en familj som alla andra

En gissning ger vid handen att Margareta och Olof gifte sig runt 1726. Deras första barn föddes den 15 maj 1727, och döptes tre dagar senare till Karin (Olofsdotter). Två år senare föddes sonen Lars den 25 mars, och nästa barn föddes 1 år och 10 månader därefter den 8 januari 1731, nämligen sonen Anders, som döptes först den 30 i samma månad. Med som vittne vid det dopet var bl a grannen nämndeman Wikmans hustru Catharina.

Den 23 februari 1733 föddes så dottern Anna, vid vars dop fyra dagar senare bl a fogden vid Lundby sätesgård Olof Duwa deltog som vittne. Lilla Anna blev dock bara dryga nio veckor gammal, innan hon dog den 14 maj samma år.

Nästan ett år senare var det Olofs tur. Han dog den 1 maj 1734 i en ålder av 31 år och 8 månader, enligt kyrkans dödsbok. Begravningen förrättades den 10 maj.

Margareta var då havande. Hon födde parets sista gemensamma barn den 11 december, och han döps dagen efter till Peter.

Livet måste ha varit tungt för Margareta vid denna tid, ensam med fyra små barn, där den äldsta var sju år gammal. Hon fick stanna på gården hos svärfadern, men fick säkert göra skäl för mat och husrum.

Eriks uppväxt och ingifte i släkten

Erik Ersson ska ha varit född i Torstuna socken år 1716. Denna församling hörde då till Västmanland.

Uppväxt är ännu outforskad.

Erik gifte sig med bonddottern Kerstin Larsdotter från Tallmyra i oktober 1738. Kerstin var syster till Olof Larsson. De bosatte sig på hennes föräldragård, och fick dottern Brita den 11 oktober 1741, och troligen åtminstone en son därefter, sonen Lars född 16 september 1745. Kerstin dog av den barnsängen 8 dagar senare den 24 september, två dagar efter pojkens dop.  Den nyfödda sonen blev inte ens ett par månader gammal, han dog den 3 /11 samma år. När Erik blev änkling väntade redan hans svägerska Margareta Persdotter hans barn.....

Margareta anklagas för lönskaläge 1743

Tallmyra by bildade en soldatrote i det militära indelningsverket. Det innebar, att de tillsammans skulle rusta och underhålla en soldat med bl a ett soldattorp. Vid denna tid hette soldaten för rote nr 123 i Uplands infanterie Regemente och i öferste Lieutnantens compagnie Per Jonsson Dahlström. 

Runt Olofsmässtiden (juli) 1742 blev Margareta flera gånger ”häfdad” av honom, något som hon påstod skedde under äktenskapslöfte. Denne Dahlström torde ev. ha varit en spjuver, för han roade sig bara några månader senare med soldatänkan Anna Nilsdotter, mer därom senare.

Margareta blev med barn vid dessa sommarmöten, och den 9 april 1743 födde hon ett flickebarn, som dock dog efter blott tre dagar. Eftersom Margareta inte var gift blev det rättegång av detta, och vid det ordinarie sommartinget den 10 maj samma år togs saken upp. Länsman Sven Dimberg anklagade då Margareta för lönskaläge. Men eftersom Dahlström vid detta tillfälle var i Rikets tjänst på annan ort - kanske deltog han i kriget mot Ryssland - blev man tvungen att skjuta upp målet. Istället sändes besked om detta till Upplands regementes krigsrätt, för att där undersökas, huruvida Dahlström ställde sig till detta och till det påstådda äktenskapslöftet.

Nästa gång detta tas diskuteras i häradsrätten är vid vintertinget 1744 som påbörjades den 1 februari  och som gjorde uppehåll den andra då det var kyndelsmässodagen, för att fortsätta den 3:e februari med redogörelsen för hur soldatänkan Anna Nilsdotter från Tallmyra också blivit lägrad av soldat nr 123 Dahlström. Detta ska ha skett under löfte om äktenskap, och Anna framfödde sedan vid Mickelsmässtiden 1743 ett barn.

Dahlström var fortfarande kommenderad i fält. Anna läste som bevis på hans ärliga avsikter med henne upp åtskilliga brev som hon fått av Dahlström under hans bortavaro, och varuti han såg henne såsom sin blivande hustru (de gifte sig sedan i  juni 1744).

Rätten hade ännu inte fått någon underrättelse om hur han ställde sig till anklagelserna från Margareta, och Dahlström behövde nu också höras om detta mål, varför häradsrätten skickade ett utdrag ur protokollet till högvälborne herr landshövdingen, för att få hjälp med att höra Dahlström. Innan det undersökts, kunde rätten inte befatta sig med detta mål heller.

Det finns ett senare protokoll, som troligen är från sommartinget 1744, då Dahlström infunnit sig inför rätten. Han har återvänt till soldattorpet efter krigsslutet. Det framgår nu att det påstådda lägersmålet med Margareta ska ha skett hemma på hennes svärfars gård. Dahlström nekade dock till detta, och rätten kallade fram vittnen. Grannen nämndeman Wikman vittnade om att under våren det året, när både soldaten Dahlström och pigan Kerstin Gustafsdotter tjänat hos honom, hade nyssnämnda piga kommit till honom och berättat, att "Dahlström lär gå till Margareta Pärsdotter om nätterna". En söndagsmorgon tog Wikman och konfronterade soldaten med att vittnen sett honom gå till granngården, något som dock inte ledde någon vart.

En tid därefter hade Wikman åter ansatt Dahlström med meningen att ha måtte taga Gud i håg och bekänna om han varit med Margareta, för att undvika det förskräckliga straff som annars kunde drabba honom. Dahlström svarade då, att om han ”blifwer twugn till att taga Margareta Persdotter skulle han förr ränna wärjan i henne”!

Margareta blev av allt att döma dömd för första gången begånget lönskaläge. Huruvida Dahlström dömdes med henne är ännu inte klarlagt.

Midsommar 1745 - början av mars 1746

Vid midsommartiden 1745 var Margareta i tjänst hos sin avlidne mans syster Kerstin och svåger Erik Ersson, som då drev gården i Tallmyra. På midsommardagen (24/6) detta år, mellan klockan 3 och 4 på eftermiddagen smet Margareta och husbonden/svågern Erik undan i gästestugan, som låg mittemot varjedagsstugan, där de annars vistades (troligen avses härmed olika rum i stugan) . Där begick de "köttslig beblandelse". Av detta lägersmål blev Margareta "med barn rådd", något som hon dock gjorde allt för att dölja.

Eriks hustru avled under hösten, och i byn började ryktena gå om att Margareta var gravid, och att Erik i så fall var far till barnet. Under vintern blev dessa rykten så intensiva, att grannen och nämndemannen Andes Wikman såg sig föranledd att i början av februari fråga Margareta därom, något som hon då alldeles nekade till, varvid nämndeman lät saken bero.

Det blev dock inte bättre med ryktesspridningen, och den 23 februari 1746 såg sig nämndeman tvungen att ta upp saken med Erik själv. Erik Ersson ska då ha blivit så illa till mods, att han ”swettas och gråtit”, men kunde inte fås till någon bekännelse, trots att nämndeman på alla sätt och vis försökte förmå honom därtill. Wikman ska också ha sagt till Erik, att han och Margareta inte var närmare släkt än att de kunde få gifta sig och då halva änklingsåret snart var ute, skulle saken kunna lösas på detta sätt. Erik svarade inget på detta, utan lovade att komma tillbaka till nämndeman, något som han aldrig gjorde.

Wikman tyckte att han, trots att han inte fått några riktiga svar av Erik, kunnat skönja ett ont samvete, och därför vände han sig till kyrkoherde Hofberg och bad honom ta både Margareta och Erik i förhör, något som aldrig skedde.

Ryktet tilltog alltmer. Nämndeman Wikman tyckte att det uppstått fara för att Margareta skulle "med fostret taga sig något oråd förr”, så av den anledningen gick han till henne en andra gång och bad henne för guds skull bekänna sanningen. Han lovade att följa dem bägge till prästgården och bestyra med lysningen, men Margareta ska då ha utlåtit: ”Jag vet eij sielf om jag er sådan, få sij fram mot sommarn. Med ägtenskapet är thet eij så bråttom.” Wikman framhärdade med att hon skulle vara med barn, vartill Margareta nekade, och när han försökte lägga handen på hennes mage för att känna efter, vred hon sig undan.

Barnafödseln: 10 mars 1746

Tidigt på morgonen måndagen den 10 mars 1746, ”uti första lysningen”, märke Margareta att barnafödseln var för handen. För den skull steg hon upp och gick ifrån den stugan där hon legat med det övriga husfolket, in i gäststugan, där själva lägersmålet ägt rum på midsommardagen. Där hade hon när stunden var kommen lagt sig ner i sängen och fött barnet. Det var en gosse. Margareta slet av navelsträngen med fingrarna, men knöt inte till densamma. Hon lade barnet i sängen och överhöljde det med kläder, samt gömde sitt blodiga kläde under sängen. Därefter tog hon sig, vek och svag, över farstugolvet in i andra stugan, där Erik låg. Hon berättade för honom vad som skett. Han frågade om barnet levde, och hon svarade: ”Jag wet intet om thet lefwer, torde hända thet qwicknar wid”. Erik gick då genast in i den andra stugan där barnet låg. Margareta stannade i ”hwardagstugan” och lade sig ner där för att vila.

 

Margaretas berättelse:

Erik var borta en god stund. När han kom tillbaka böjde han sig ner och viskade något i Margaretas öra. Hon hörde inte riktigt vad han sa, varför Erik fräste till henne: ”Jag tror fahn har stoppat igen öronen på tig som intet kan höra”. Därefter bad han Margareta lägga barnet i sin avlida hustrus kista, som stod i rummet där barnet låg, och gav Margareta kistnyckeln. Margareta gjorde som han bad henne, och gick tillbaka in i den andra stugan. Hon märkte att ”en myckenhet” av kläder var kastade över barnet, tillsammans med en järnring på huvudet. Hon drog en skjorta på gossen, och märkte då att pojken var död. Hon lindade ett annat kläde om hans huvud, innan hon låste upp och öppnade kistan. Denna var full av ull, med vilken hon höljde barnet. Därefter låste hon återigen kistan, och gick tillbaka in till Erik och gav honom nyckeln. Hon berättade för honom att hon inte yppat för någon om sitt tillstånd, men att nämndeman Wikman var misstänksam.

Senare samma dag eldade Margareta upp efterbörden i ugnen i varjedagstugan. Hon påstod att Erik hämtat stök och gjort upp elden, något som han alldeles nekade till. Han sade sig hela förmiddagen varit ute och hämtat upp råg som fallit ut ur rågsäckar. En tjänstegosse hade kört sönder rågsäckar mot gärdesgården när han var på väg till kvarnen.

 

Tisdag 11 mars 1746.

På morgonen dagen efter förlossningen gick nämndeman Wikman tillsammans med två bondhustrur i byn, Brita Persdotter och Anna Olofsdotter, till Margareta och frågade henne om hon var med barn. De hade då ingen aning om att hon dagen innan fött ett gossebarn. Margareta svarade: ”I får wäl si det framledes”, men besökarna märkte tecken till att hon kunde tänkas vara på väg att bekänna något. Men Erik, som också var inne i stugan, blev ond över deras nyfikna fråga, och yppade: ”Thet lärer intet komma någon annan wid”, och vände sig därefter direkt till Wikman och fortsatte: ”Thet är I som mäst löper därmed. I kunde wäl nu se efter, om hon är sådan”! Detta fick dem att gå därifrån för denna gången.

Senare på dagen råkade Brita Persdotters dotter Brita och Anna Olofsdotter på Margareta i ladugården. De råkade i tvist, och Margareta var då ganska ond och otålig över, att de varit in till henne på morgonen. Detta gick de två och berättade för Brita Persdotter. Detta ledde till att Wikman, Brita Persdotter och Anna Olofsdotter återigen tågade över till Margareta och konfronterade henne med detta. Margareta bedyrade sin oskuld, och bad flickorna att syna henne. Brita och Anna funderade en stund, och genomförde sedan besiktningen, varvid de fann att Margareta hade mjölk i brösten, och att hon nu inte bar något foster. Margareta, som ju tidigare fått ett oäkta barn och straffats för det, nekade till att nu ha fått något barn. Hon menade, att mjölken fanns kvar sedan den tiden hon fick sitt förra barn, och att hon dessutom låtit Eriks unga son, som han fått med sin nu avlidna hustru, få därav. De tre besökarna hävdade då att det omöjligt kunde vara på det viset, eftersom det var tre år sedan hon fick sitt oäkta barn. De började se sig runt och fann hennes lindtyg ligga under sängen, fullt med blod.

Margareta insåg att hennes berättelse inte höll. Hon tillstod därför, att hon fått missfall. De försökte förmå henne till att bekänna något annat, men hon stod fast vid sin berättelse.

Onsdagen den 12 mars 1746.

Tidigt på morgonen skickade nämndeman Wikman efter fjärdingsman Johan Johansson. Wikman ville att fjärdingsman skulle ta Margareta i förvar, eftersom hon haft en missfödsel. Fjärdingsman Johansson begav sig till Tallmyra.

Anna Olsdotter hade gått och funderat på Margaretas berättelse från dagen innan, och begav sig på morgonen över till Margareta för att fråga henne var hon gjort av fostret. Hon lirkade länge med Margareta, och fick henne till slut att säga att hon ville bekänna, bara hon tordes för Erik.

När fjärdingsman kom fram till Wikman följdes de åt till bonden Johan Johansson, där Margareta då var. Fjärdingsman pratade med Margareta, som sa att hon fått ett missfall. Fjärdingsman frågade hurdant missfallet varit, och Margareta berättade att det bara bestått av trenne blodlevrar. Samtidigt kom häradsdomare Anders Ekendal dit, och hon upprepade sin historia för honom. Hon berättade också, att hon först vid jultiden blivit lägrad.

Wikamn och Ekendal lämnade stugan, och när de blev ensamma förmanade fjärdingsman Margareta att bekänna sanningen, för om hon gjorde det skulle hon slippa bli förd till Uppsala slott. Margareta svarade: ”Jag må bekiänna huru jag will, så blir jag lika fult ditförd”. Fjärdingsman svarade, att det var bättre att bekänna än att dö, och att hon ju hört vad nämndeman sagt, att om hon tillstår brottet ska hon slippa föras till Uppsala. Han fortsatte: ”Så sant som I och jag hade lif då wi föddes, så sant är ock thet att edert framfödda foster haft lif, hwilket nogsamt kan skönjas theraf, at I haft miölk i bröstet”.

Detta fick Margareta att bekänna, att fostret haft liv till att börja med, men sedan dött. Fjärdingsman undrade då, var hon hade fostret - det kanske låg i någon kista? Margareta svarade: ”Ja thet ligger i en kista hoss Erik Ersson”.

Fjärdingsman gick ut och berättade detta för häradsdomaren, som tillsammans med Wikman strax begav sig till Eriks gård för at se efter var fostret låg. De bad fjärdingsman hämta och komma efter med Margareta. Han gjorde det, och de båda nådde fram till och klev in i Erik Erssons stuga ungefär samtidigt med häradsdomaren och nämndeman Wikman.

Anna Olsdotter hade under tiden detta utspelade sig gått till Erik, och berättat för honom vad Margareta sagt, varvid han svarat: ”Nog får hon bekiänna för mig, barnet ligger uti hustruns kista”. Anna frågade inte Erik något mer, utan skyndade ut och mötte då fjärdingsman och Margareta.

Erik låg på bänken i stugan när de klev in. Han tillfrågades var nyckeln till kistan som barnet låg i fanns, och pekade då på ett skänkskåp som stod i stugan och sa att där låg den. Nyckeln låg mycket riktigt på skänken. Margareta tog den och gick tillsammans med fjärdingsman, nämndeman och häradsdomaren in i stugan där kistan stod. Hon låste upp den och tog fram barnet. Herrarna synade det och såg att det var ett fullgånget barn med hår på huvudet och naglar på fingrarna. De mätte barnet och kom fram till att det var 3½ kvarter långt. Vidare såg det att barnets näsa såg något nedklämd ut, och kindbenen var något "blodrössiga", i synnerhet det ena. Fjärdingsman trodde att det kunde blivit så av kistlocket. Häradsdomaren var dock inte enig, då barnet legat mitt i kistan med ull både över och under sig, och nästan inte alls mot kistlocket.

Fjärdingsman gick till Brita Persdotter och berättade för henne att de funnit barnet. Han bad henne att komma och syna det. Brita gjorde så, och kunde också konstatera att det var ett fullgånget barn. Häradsdomare Ekendal och nämndeman Wikman bad henne att ta barnet med hem till sig så länge, vilket hon gjorde. En stund därefter kom Wikmans hustru hem till henne. Hon tittade också på barnet och fann då, vad alla hittills missat: att pojken var stucken i halsen. Hon skyndade iväg och berättade det för sin man och Ekendal, som då sände efter barnet igen för att besiktiga detsamma. Hålet var stort som ett finger och såg ut som det stuckits med en kniv.

 

Margareta fördes till Uppsala slottsarrest i avvaktan på rannsakning. Landshövdingen Carl von Grooth skickade brev till häradshövdingen att urtima ting måste sammankallas.

Påsken inföll det året i månadsskiftet mars/april, och den första vardagen därefter, som var den 3:e april, blev det rättegång.

Urtima ting i Åsunda härad

Torsdagen den 3 april 1746.

”Åhr 1746 den 3 april blef urtima ting hållit uti Åsunda härad och Enögla By, närwarande Krono Länsman Wälacktad Nils Arpi och häradets edswurna Nämnd, näml.

häradsdommaren Anders Ekendal

Olof Börjesson i Siogsta

Erick Gustafsson i Dorsilla

Lars Andersson i Löth

Anders Andersson i Wäppeby

Matts Persson i Irsta

Erich Larsson i Esplunda

Erick Eriksson i Swingarns byn

och Hans Andersson i Rekasta.”

Tinget börjar med att beskriva att ”qvinspersonen Margareta Persdotter i thetta härad och Tillinge Sochn och Tallmyra by blifvit till Slåttsarresten i Upsala införd för thet hon skall begått barnamord”.

Margareta hade nu blivit förd till tingsstugan i Enögla, och den angivna lägersmannen Erik Ersson jämte vittnen hade också inställt sig, så rättegången kunde börja.

Margareta beskrivs som 38 år gammal, lång till växten och av god kroppsstyrka. Hon fick börja med att ge sin version av händelserna. Därefter hördes nämndeman Wikman. Efter det pressade man Margareta lite ytterligare på huruvida barnet levde direkt efter förlossningen, något som hon bekände under tårar, men hävdade också att hon inte sett att barnet senare var skuret i halsen.

Efter det var det Eriks tur. Han beskrivs också vara lång till växten och av god kroppsstyrka, och 30 år gammal. Han började med att erkänna att han förra sommaren innan höbärgningen började, och sålunda medan hans hustru ännu levde, en helgdagsafton ”wid pass emellan tre och fyra, en gång plägat kiöttslig beblandelse med Margaretha”. Han nekade dock helt till att ha någon skuld till barnets död, eller att ens ha vetat att barnet låg i kistan, förrän den morgon då Margareta greps.

Margareta bemötte det med att hon inte bara talat om för Erik när barnet var fött utan också att han då gått in i stugan där barnet låg.

Rätten förmanade då Erik att bekänna sanningen, men han vidhöll sitt nekande.

Därefter vittnade fjärdingsman Johan Johansson. Häradsdomaren utlät sig därefter och sade sig instämma i fjärdingsmans vittnesmål med det enda undantaget, att han inte trodde att barnet skadats av kistlocket.

Sedan stod Brita Persdotter på tur. Hon redogjorde för sina upplevelser, varefter Anna Olsdotter gjorde likaledes.

Häradsrätten efterlyste sedan om någon ytterligare hade något att tillföra målet, varvid en hustru vidd namn Greta Jonsdotter anmälde sig. Hon fick avlägga vittneseden och kunde sedan bara tillägga det, att Erik sagt åt henne att han inte fått vara ifred för Margareta, och att hon själv gått in till honom i sängen och med sin lättsinnighet varit orsaken till det skedda lägersmålet. Erik hade också sagt, att han inte hade velat att hon burit sig så åt med barnet, som nu hade skett.

Margaretas och Eriks svärfar Lars Olofsson kallades fram. Han behövde inte avlägga någon vittnesed, med hänvisning till 17 kapitlet, 9 §  rättegångsbalken. Han intygade, att han inte hade det minsta att berätta vare sig om själva lägersmålet eller om barnamordet. På grund av sin höga ålder, 75 år, var han mest sängliggande.

Margaretas dotter Karin hördes därefter. Man frågade henne om hon inte märkt att Margareta var havande, eller när hon födde barnet - eller när hon eldade upp efterbörden. Karin nekade till att ha haft kunskap om något av detta.

Länsmannen sade sig därefter inte ha fler vittnen att avhöra, varför rätten konfronterade Erik med de omständigheter som yppat sig under rättegången och som styrkt Margaretas berättelse att han varit skyldig till den våldsamma död som deras barn lidit. Rätten drog upp

- hans svett och tårar när nämndeman Wikman första gången förhörde honom om ryktena i byn,

- att han aldrig kommit tillbaka till nämndeman som han lovat utan istället valt att hålla sanningen dold,

- att han tillsammans med Margareta bragt barnet om livet,

- att han hindrat Margareta att bekänna dagen efter förlossningen, och istället blivit arg och skällt på Wikman,

- att han tillsammans med henne skall ha tänkt ut gärningen

- att han velat dölja både lägersmålet och det våldsamma hantverk som blivit på barnet förövat

 - att han försökt påverka vittnet Anna Olfsdotter här vid tinget

- han har haft nyckeln till kistan i sina gömmor

Med hänvisning till ovanstående förmanades Erik att visa botfärdighet och göra en uppriktig bekännelse om huruvida det inte skett så som ovan angivits, och att han lagt hand på barnet och tagit livet av detsamma.

Erik nekade envist, och höll fast vid att han inte vetat om att barnet låg i kistan förrän morgonen den 12 mars, när Wikman frågat honom om han inte givit Margareta ringar och förlovat sig med henne, något som han nekat till och då gått in till sin avlidna hustrus kista, där ringarna skall ha förvarats. Rätten menade att denna utsaga var orimlig, då både Wikman och Anna Olsdotter intygade, att när ringarna omtalades på morgonen den 12 mars och de sagt att Margareta hade i alla fall ringarna, hade Erik svarat: ”Så har hon wäl då sielf tagit them när min hustru blef död”. Av det drog rätten slutsatsen, att han för den skull inte hade anledning att gå till kistan.

Rätten insåg att de inte kunde förmå någon av dem till att bekänna något ytterligare, varför man beslutade att föra både Margareta och Erik till kyrkoherde Johan Hofberg i Tillinge församling för att  förhöras om sina kristendomskunskaper samt  för att förmanas till bekännelse.

Häradsrätten beslutade också att inkalla stadsfältskären i Enköping, Hindrich Christopher Reinhard, för att besiktiga barnet och dess beskaffenhet, samt lämna ett utlåtande därom.

 

Fredagen den 4 april 1746.

Dagen började med att länsman Arpi redogjorde för kyrkoherde Hofbergs berättelse angående det förhör han hållit med de båda anklagade. Ingen av dem hade kunnat fårmås till någon annan bekännelse.

Stadsfältskären avhördes, och lämnade sitt utlåtande.

Slutligen framkallades både Margareta Persdotter och Erik Ersson och tillfrågades, om de nu besinnat sig och till följd av de varningar de fått av både urtima häradsrätten och kyrkoherden var redo att avge en ren bekännelse.

Margareta svarade, att hon ville leva och dö på den bekännelse hon redan gjort för urtima tingsrätten och lade till, att när hon tidigare i graviditeten tagit upp sitt tillstånd med Erik hade han svarat att det blir väl alltid någon råd.

Erik sa att han inte hade någon annan bekännelse att göra och att han borde gå fri. Rätten frågade honom om det faktum att han vetat om Margaretas tillstånd och velat dölja det, och att han haft nyckeln till kistan i sitt förvar. Erik menade att Margareta hade haft tillgång till nyckeln hon också, eftersom den legat öppet vid skänkskåpet.

Tingsrätten ansåg att ingen mer upplysning stod att finna om detta svåra och grava brottsmål, utan samlade sig för att enas om ett utslag.

Domen och straffet

Urtima tingsrätten ansåg det rättvist att döma Margareta enligt kapitel 16 paragraf 1 i Missgärningsbalken till att halshuggas och i "båle brännas".

När det gällde Erik hade han erkänt lägersmålet, som dessutom utförts på en högtidsdag, och han kunde därför dömas till enskilt hor, enligt 55 kapitlet 1 § Missgärningsbalken till 80 dalersilvermynt böter. Med hänvisning till 54 kapitlet 4 § samma balk fördubblades böterna till 160 daler silvermynt. Eftersom brottet skett på en högtidsdag tillkom 10 daler silvermynt för sabbatsbrott.

Han dömdes också att erlägga 4 daler silvermynt till Tillinge kyrka.

Eftersom han bevisligen varit delaktig i att dölja barnets födelse och att det sedermera blivit lagt ” å lön”, dömdes han enligt 61 kapitlet 3 § Missgärningsbalken till 14 par spö.

Om han inte hade pengar att sona lägersmåls- och sabbatsbrottet skulle han straffas i ett för allt med 40 par spö, tre slag af vardera paret. Det var det högsta spöstraff som kunde dömas ut, mer ansågs ingen kunna överleva.

Därmed var rättegången slut.

 

Barnet begravdes

Barnet begravdes den 6 april. Prästen skrev: "Barnamörderskan änkan Margetas mördade barn ifrån Tallmyra, lades norr om kyrkan".

 

 

Straffet

Enligt en anteckning i kyrkoböckerna (se ovan) skedde verkställandet av straffen i juni 1746:

”Anno 1746 den 23 juni utgick ifrån Hofsta äng till Åsunda härads rättarplats på Tillinge storäng, änkan Margareta Pärsdotter ifrån Tallmyra, att der utstå sitt wälförtiente och tilldömde dödsstraff medelst halshuggning och båhlebränning, för begånget barnamord på sitt .... foster; hvar till hon gick mycket väl och christeligt beredd. Samma dag afstraffades ok hennes lägersman, hennes svåger och huusbonde Erich Ersson i Tallmyra på rättarplatsen med 40 par spöö”.

Efterspel

Vid flera laga ting i Åsunda under åren framöver förekom tvister mellan Erik Ersson och hans svärfar Lars Olofsson. Dessa avsåg framför allt ersättningar för att Lars tagit hand om gården under den tid Erik varit i fängelse, och från Eriks sida för att få ut vinsten för de år svärfadern tagit hand om gården under hans bortavaro.

 

Senast uppdaterad 2007-01-21.

Källor

Åsunda härads domböcker

Tillinge födelseböcker, dödsböcker, vigselängder

Sveriges Rikes Lag 1734

 

Tillbaka till begångna brott i Tillinge socken