Åsunda härad höll laga ting den 10 februari 1640.

Johan Andersson i Uddala kom då inför häradsrätten och anklagade en ogift soldat vid namn Måns Andersson för att han om natten kommit in i Johans olåsta stuga med draget svärd, när Johan och hans hustru låg i sin nattsäng. Måns hade då dragit honom i håret ut ur sängen samt överfallit honom med hugg och slag. Vidare berättade Bengt i Uddala att Måns inte ägde kläderna på kroppen, att han rymt från sitt kompani när de for sin kos och att han tidigare blivit straffad i Romfartuna för att ha besovit en hustru.

Efter "Månses" egen bekännelse hade han slagit sig samman med en kona när han kom ut ur fängelset i Västmanland. Nämnda kvinna bodde hos Johan, men blev bortdriven från gården när Johan fick reda på deras olovliga handel. När Måns fick höra att konan drivits bort av Johan hade han blivit arg och gått hem till Johan om natten så som beskrivet var. Måns hade dragit Johan i skjortan men blivit övermannad av honom och hans fru. Han sprang då till grannarna och betedde sig så illa med svärande och bannande, att de inte blev kvitt honom med mindre än att de tog fatt och band honom.

Då Måns själv erkände att han med berått mod kommit in i Johans stuga med draget svärd, dragit honom ur sängen i håret, kindpustat och huggit honom ett blodsår uti huvudet, dömde häradsrätten honom i enlighet med 35 kapitlet i edsöresbalken att "mista högra hand sina".

   

På sommaren samma år hölls ett ting i Åsunda, då denna sak åter togs upp. Man hade nu fått en resolution i målet från kungliga hovrätten som innebar att ett antal kompletterande frågor behövde ställas:

1. Om domen mot Måns i Västmanland

2. Har han pliktat för att han rymde från kronan

3. Är han straffad för förbindelsen med konan i Uddala

4. Hur kom han ut ur kronans fängelse och var har han suttit

På första frågan kunde inte bara Måns utan också befallningsman Johan Larsson, som varit närvarande när domen föll i Romfartuna, vittna om att han blivit dömd för horet där.

På den andra frågan fick man lita till Måns egna ord när han sa att han inte hade pliktat för att han rymde från kompaniet. Han menade också att han inte rymt, utan bara hållit sig undan vid avfärden på grund av horet i Västmanland, som han då ännu inte var dömd för.

När det gällde den tredje frågan höll han fortfarande ihop med samma kvinna, vars namn var Anna och som hade skött honom i fängelset sedan den 10 februari då han fick sin dom för hemgång och som försörjde honom med kläder och föda därför att de "varannan till äkta begära". Det konstaterades då att Anna var född i äkta säng och inte har låtit sig belägra av någon annan och eftersom han också vill gifta sig med henne dömdes Måns endast till 20 mark (troligen för mökränkning).

Svaret på den sista frågan var enligt Måns egen berättelse att han såväl suttit i fängelse som gått smidd i järn i ett år och tolv veckor på Västerås slott. Han har under hela den tiden gått och arbetat på slottet, tills landshövdingen välborne herr Ture Sparre löste honom från både bojor och arbete.

"Således är detta, efter den konungsliga höglovliga hovrättens befallning rannsakat och befunnet som nu bemälte är".

Om Måns till slut förlorade sin hand eller inte förtäljer inte dessa protokoll.

Tillbaka