År 1692 hölls extra ordinarie ting i Åsunda härad ..
.. då "föredrog Joon Swänsson i Röninglund och Björksta socken huru tjänstedrägen på Curöö sätesgård i Teda socken, Lars Andersson, emellan den 11 och 12 juli om natten, då han med sin son Mats Jonsson uti en ekstock (?) rodde från Teda prästegård (varest de dagen tillförne hade slagit och sedan druckit slåtteröl) haver slagit honom med en år så att han där av dödde".
Lars Andersson berättade på förfrågan, att han hade suttit bak i ekan och Mats Jonsson suttit fram. Båten gick "stundom fram stundom tillbaka, eller runt omkring". Man befann sig mitt emellan Curön och Teda prästgård ca 1/8 mil från land. Efter att upprepade gånger sagt till Mats om hur han rodde utan resultat, tog Lars en åra och slog honom i huvudet. Lars blev utfrågad av nämnden:
"- Slog du honom med flata åran?
- Nej jag fattade i bladet och slog med handtaget eller skaftet, men intet så att jag ämnade honom till döds, eller att jag hade något ont i sinnet. Som jag tyckte skulle slaget taga upp i huvudet.
- Hade han hatten på huvudet när du slog till?
- Jag kan intet annat säga än han hade hatten på sig.
- Vände han icke ryggen till dig när han rodde så att han intet såg när du slog till?
- Han satt fram i ekan, därför så måste ju han vända sig till mig men som jag rodde bak uti, så vände jag mig ifrån honom och när jag slog honom ....jag mig på .... och sedan han hade fått det ena slaget talte han intet, han satt stilla och teg, och när jag ropa uppå honom ville han intet svara. När jag gick till honom satt han och frös, mente jag han skulle sätta på ...., därför tog jag bägge årorna och rodde till lands, och när jag då ropade åt honom då som tillförne Mats! ville han intet svara, utan satt ändå och frös. Och fast om jag menade att han gjorde det i stickenhet och ville icke göra mig så god och svara, tänkte jag så, jag skall ändå intet gå ifrån dig på du intet skall falla i sjön eller fara illa, lade mig så ut med ekstocken och sov. När jag vaknade var solen ett stycke på himmelen, då gick jag till honom, att jag skulle få honom med mig till gården, men gud .... som värre var han låg då baklänges och död. När jag det såg, blev jag så bekymrad, så att jag intet visste till mig, lade mig därför neder på marken igen och låg där intill fiskaren Johan Andersson kom, som då satte sig i ekstocken och rodde med liket till gården, och när jag rodde bort gick jag genast efter hem."
Johan Andersson kallades in och berättade under ed, att när han kommit gåendes för att vittja hade han blivit varse Lars Andersson, som stod och högg med lie på en buske, "såsom ängsliga pläga göra och såg neder i marken". Johan gick fram till Lars och frågade hur det stod till. Han fick till svar att "Gud vet hur det står till". Johan hade frågat honom om han skulle bort och slå, på vilket Lars svarade att "Gud vet om jag slår någonsin mer". Johan frågade då "Huru i Jesu namn står det till, och var är Mats?" Lars svarade att han låg i ekan, varefter Johan gick dit och fann Mats död med fradga kring munnen. Han återvände då till Lasse och frågade honom hur han dött, men Lars var så illa till freds att han inte kunnat svara. Johan sprang därefter mot gården. På vägen träffade han gossen i Borg och berättade för honom vad han sett. Denne gosse gick då ner till sjön och rodde båten med liket till bron. Strax därefter hade studenten Olenius och hustru Malin gått till sjön, funnit Lars liggande där och fått honom att följa med dem. Johan kunde också berätta att Mats och Lars hade tjänat ihop på Curö under ett år och han, som varit tillsammans med dem dagligen, hade aldrig hört dem träta med varandra.
Kyrkoherden i Teda Herr Peer Huss, som i två år varit Lars Anderssons själasörjare, vittnade om att "strax efter att liket var upptaget skickade drängen på Curöö hustru Malin efter mig och när jag kom dit gick jag i drängstugun och frågade Lars Andersson där han låg i sängen och vände sig till väggen: Huru det nu står till med honom? Svarade han Gud nåde mig, jag har sådan gärning gjort, som jag aldrig har tänkt, jag trodde aldrig någon karl skulle så litet tåla, som min kamerat har gjort. Då efter, sedan jag hade förmanat honom som vid sådant tillfälle behövdes, gick jag tilllika med tolvmannen i Yttertjurbo härad, Erik Abrahamsson i en bod där liket låg, lyfte liket till dörren, då bemälte Erik, ..... jag och den dödes fader och moder stodo och sågo uppå, tog upp skjortan på honom, och funno på hans hela kropp varken blånad eller blodsår, förutom över den vänstra tinningen var en svullnad vid pass ett finger hög, men intet blått. Och blodvatten rann genom näsan, och en vit fradga stod för munnen". Tolvmannen och fadern bekräftade att så hade skett.
Kyrkoherden berättade som svar på fråga om Lars att han var mycket stilla och hade fått mycket gott lovord av fogden Anders Larsson. Därefter ställde nämnden ytterligare frågor till prästen:
"- Än vid prästgården medan slåtterölet på stod hördes då de intet ordkastas?
- Nej de sutto och sjöng psalmer hela afton, sedan klockaren hade först begynt.
- Drucke de öl eller brännvin vid prästgården?
- Brännvin allsintet.
- Voro de då mycket druckna?
- Det kan jag ej heller säga.
- Huru långt är ifrån prästgården till sjön, må de under vägen intet begynt något kiv sinsemellan?"
Här trädde tolvmannen Erik Larsson in och berättade att det var en halv fjärdeldels mil landsvägen innan de kom till båten, och att man hört att de gått och sjungit i skogen intill hans by. Han sade också att han hade känt dessa drängar länge, och att "de aldrig annars än vackert hava sig ställt".
Jon Swänsson, fadern till den döde, tillfrågades om han stod efter Lars Anderssons liv? Han svarade:
"- Intet står jag efter hans blod, icke heller efter några böter, utan jag hemställer gud och höga överheten saken.
- Bedjen I då för honom?
- Jag ställer allt i Guds och höga överhetens händer."
Sedan parterna tagit avträde och hela ransakningen var upläst, tillspordes nämnden vad de tyckte om denna gärningen, och det slaget Lars Andersson hade givit sin medtjänare av åran. Domaren Lars Ersson svarade att "intet kan jag värja icke heller fälla". Erik Larsson sade "Det sägas att när det kommo till liten flottholme, som kallas Wesstappen kunde de intet få ekan längre, utan hon gick kring och kring, plägar där alltid vara ..... och Näcken där låta för sig, och göra skada, huru han då hjälpt till..." . De övriga tolvmännen var av samma mening som domaren, vilket medförde att de blev åthutade av häradshövdingen (?) att de inte kunde "vara så ljumma". Nämnden gick dock inte att tvinga till någon ståndpunkt, varför häradshövdingen (?) själv tvingades meddela sin åsikt:
"Ehuruväl för Lars Andersson här synas kunna göra till saken, nämligen
1. att alla giva honom gott lovord för hans skickeliga leverne som han tillförne fört haver
2. att han varken för detta ..... tjänte ihop med Mats Jansson, icke heller med slåtterölet vid prästegården vid Teda påstod haver något osams eller ordkastats med honom utan alltid plägat god vänskap
3. att han icke haft uppsåt att giva honom banesår, utan eljest näpsa honom något för det han var så otum.. vände om ekan, och förorsakade att hon kryssat hit och dit
4. intet tänkte att det slaget skulle taga så illa och han litet tålde, ...deles efter han slog på hatten som han bekänner, haver han ock
5. icke slagit honom mer än ett slag som ock synes likt vara det att han satt i sitt rum stilla och stalp icke till jorden förr än om natten några timmar därefter, varför och om någon ... den döde syntes, intet fanns någon blånad eller märke på hans kropp, mer än den ena svullnaden över tinningen; Havandes
6. till sitt samvetes vittnesbörd, på det den andre, intet skulle falla i sjön., lagt sig ut med ekstocken, och när han märkte honom vara död haver han där över höglig ängslats och varken då eller sedan, när han hade bästa lägenheten intet velat fly utan
7. självmant utan något vittne övertygad bekänt hela saken, var till kommer att förutan det, att Mats Jonsson haver av det slaget kunnat dåna, efter han så länge satt i samma positeur och med en ringa ting blivit hjälpt, om Lars Andersson allenast hade förstått sig därpå, så står icke heller
8. Målsägaren efter Larses liv.
Icke dess mindre för utan det uti tingsrätten ovanberörde circumstantier och mitigantia så vida inga vittnen där över varit till en god del haver inhämtat av Lars Anderssons bekännelse, som för denskull vara sådan som han dem för människor av målet haver, kunna och annorledes beskaffat så haver ock han efter samma egen bekännelse; slagit Mats Jonsson med storändan av en år i huvudet, att en svullnad över hans tinning, ett fingers hög är funnen och det på sjön, och i en ekstock där den andra intet rum och tillfälle att undanlöpa, efter vilket slag, han inom några timmars förlopp är funnen död, och Lars Andersson hos liket, Ty kan han intet annorledes anses, än den som efter det 2 kapitlet dråpmålabalken vill bör giva liv för liv, dock till högliga kungliga hovrättens bättre omprövande. "
Om hovrätten mildrade dödsdomen eller om den verkställdes är ännu inte undersökt.