Rekasta, Vårfrukyrka socken.
Anno 1777 den 3 februari och följande dagar hölls laga vinterting med menige man och allmogen från Åsunda härad :
(Tinget skulle ha hållits vid häradshövdingebostället i Enögla, men där saknades tillgångar för att tillgodose rättens ledamöters förplägnad - än mindre övriga tingsdeltagares behov - så tinget flyttades till Enköpings gästgivargård).
"Å ämbetets vägnar har länsmannen välaktad Jacob Arpi till detta ting stämma låtit soldaten Johan Fredric Rolof för Rekasta rote i Vårfrukyrka socken och hans rotebonde Erik Nilsson i norr Rekasta med påstående att som Rolof, fiärde söndagen i adventet eller den 22 december förledet år under förlupen ordväxling och slagsmål emellan honom och bemälte Erik Nilsson skall brutit det ena benet av kyrkvärden bonden Erik Johansson i berörda by".
Vid upprop av målet inställde sig länsman Arpi samt bonden Erik Nilsson och soldaten Rolof. Den sistnämnde biträddes av bataljons adjutanten Gilius Schutte, som till länsman Arpi ingav en mellan Rolof och avlidne Erik Johansson i livstiden ingången förlikning i detta mål. Denna skrivelse redogjorde för att benbrottet skett på Erik Nilssons gård mellan klockan 10 och 11 på aftonen, att Rolof lämnat tre riksdaler 16 skilling till Erik Johansson som ersättning för sveda och värk samt läkarlön och att Erik Johansson var nöjd med denna summa i förlikning och inte hade något mer att fordra av Rolof för benbrottet. Förlikningen var undertecknad den 8 januari 1777 i Rekasta med Erik Johanssons bomärke och bevittnad.
Erik Nilsson, 33 år gammal och av god kroppsstyrka, berättade att när han "fjärde söndagen i adventet eller den 22 december sistlidne hemkommit ifrån kyrkan, har soldaten Rolof varit hos honom och uttagit sin julekost", men tämligen omgående begivit sig vidare till Södra Rekasta. Om aftonen "å samma dag klockan vid pass emellan 10 och 11 inkommit till Erik Nilssons gumma" och frågat efter soldaten Enegren. Kyrkvärden Erik Johansson som var där hade svarat att han skjutsat honom hem. Man hade därefter börjat munhuggas om ett hål i en gärdesgård och det blev ordväxling och tumult mellan Rolof, Erik Johansson och Erik Nilsson, vid vilket Erik Johansson ben skadades så illa.
Knappt en månad senare dog Erik Johansson.
Stadsfältskären i Enköping hade författat en attest den 21 januari som beskriver hur han besiktigat Erik Johanssons döda kropp och funnit "svullnad och inflammation å vänstra benet, knäet och upp för ryggen orsakats av det benbrott, som Erik Johansson å dess vänstra ben fått".
Fältskären fanns också på plats vid tinget, varför han blev förhörd under ed och sade att benpiporna hade stuckit ut genom köttet, att såret var stort som en riksdaler och att benet varit mycket svullet av värk. Han hade också fått veta att en lekman, en bonde från Sparrsätra socken, hade använt en olja till benets läkande - en olja som vid dylika händelser enligt fältskären var alldeles otjänlig och även skadlig! Stadsfältskären menade att om en förståndig läkare tillkallats hade utgången av benbrottet blivit annorlunda.
Erik Johanssons änka Anna Matsdotter berättade på tillfrågan att Erik Johansson dött natten mellan den 19 och 20 januari. Hon sa också att det var bonden Olof Olofsson i Karkesta Sparrsätra sn, som varit och förbundit benet samt låtit det samma läka. Han hade tre år tidigare läkt det andra benet på Erik Johansson, som han då brutit när han stigit ur en kärra.
Det blev sent och man bestämde att man skulle fortsätta med målet påföljande dag. Då hade dock Rolof av allt att döma blivit sjuk, varför fortsättning istället kom att följa vid......
Laga sommartinget år 1777, som startade den 21 maj
och som, precis som det förra, flyttades från häradhövdingebostället Enögla, till Enköpings stad " helst nu mera härstädes ej funnes minsta tillgång av vad till flera dagars vistande kunde fordras".
.... "till fullföljande av det vid sistlidne vinterting utav länsmannen välaktad Jacon Arpi å ämbetets vägnar emot soldaten Johan Fredrik Rolof för Rekasta rote i Vårfrukyrka socken och hans rotebonde Erik Nilsson i norr Rekasta anmälda mål, angående de emellan dem och kyrkovärden Bonden Erik Johansson i berörda by d 22 december förlidet år förlupet slagsmål och ordväxling, varunder Rolof det vänstra benet på Erik Johansson skall avbrutit, därav han vid pass en månad därefter död blivit"
Nu inställde sig "åter länsman Arpi tillika med Rolof, biträdd av bataljonsadjutanten välmanhaftig Henning Gilius Schütte, enligt företedde order av den 20 i denna månad, och bonden Erik Nilsson, såväl som hans hustru Kjerstin Andersdotter, Erik Johanssons änka Anna Matsdotter och son Jan Ersson samt drängen Anders Andersson i Norrby.
Protokollet från förra tinget lästes upp.
Erik Johanssons änka hustru Anna Matsdotter tillade, att "mannen efter den timade olyckan blivit om natten ........ varit ganska svag och flera resor dånat, samt att den avbrutna benpipan suttit ut genom skinnet … .... att Erik Johansson skall försökt stiga på benet emot morgonen skall bonden Olof Olofsson i Karkesta, som blivit efterskickad ditkommit och förbundit såret , men Erik Johansson hade under hela sjukdomen haft mycken sveda och värk".
Hon sade vidare att hennes man hade fört "ett mycket nyktert och efter sjukdomen lämpat liv. I övrigt omtalade hustru Anna Matsdotter att hennes man i livstiden förlåtit Rolof den honom tillfogade skada och fått 3 riksdaler 16 shilling specie i förlikning". Vidare intygade hon att "Rolof och Erik Johansson alltid med varannan plägat vänskap, och att hon känt Rolof för en beskedlig karl som icke velat något ont tillfoga, men att Rolof blivit denna gången mera upphetsad än vanligt varit, dock hade hon icke .... funnit varken honom eller mannen och Erik Nilsson varit av starka drycker överlastad. Härvid instämde jämväl Erik Johanssons son Jan Ersson, om 22 års ålder".
Rotebonden Erik Nilsson vittnade om att Rolof alltid skickat sig nyktert och väl och levat i gott förstånd med honom såsom rotebonde.
Länsman Arpi yrkade på "hel eller halv mansbot efter omständigheterna."
Häradsrättens utslag:
"Alldenstund soldaten Johan Fredrik Rolof själv erkänt och med flera omständigheter styrkt blivit, att han, den 22 december förlidet år klockan emellan 10 och 11 om aftonen under den emellan honom jämte bönderna Erik Nilsson och kyrkovärden Erik Johansson uppkomna oenighet och slagsmål, på norra rekasta gård, stött Erik Johansson omkull, varvid denne kommit att vänstra benet sig avbryta, och av det benbrott Erik Johansson natten emellan den 19 och 20 därpå följande januari genom döden avgått, för den skull och ehuru .. läkarens meddelta intyg samma benbrott icke i och för sig självt kunnat döden tillskynda, utan brukade otjänliga och skadeliga botemedel särdeles därtill vållande varit och Rolof ej heller synes hava haft uppsåt att slik olycka Erik Johansson tillfoga, prövar häradsrätten, i förmågo av 39 kapitlet 2 § missgärningsbalken skäligt; att i anseende till de flera i rannsakningarna förekommande omständigheter fälla Rolof för ett slikt förfarande, därav Erik Johansson döden lidit, att böta halv mansbot 150 d silvermynt samt att i Vårfrukyrka stånda en söndags uppenbar kyrkoplikt, varjämte Rolof för det han vid samma tillfälle slagit sin rotebonde Erik Nilsson ett slag för munnen så att han därav blött och ………………………………………..men i brist av böter kommer Rolof i ett för allt att med 22 dagars fängelse vid vatten och bröd straffas".
Häradsrätten ställde valde dock att ställa domslutet under granskning av Svea hovrätt. Vid
År 1778 års vinterting
meddelades hovrättens utslag: Man gillade domen dvs mansboten med 150 daler och "för våldsamhet mot sin rotebonde Erik Nilsson böta 19 daler, tillsammans 169 daler silvermynt. I brist av böter 18 dagar vid vatten och bröd, uppenbar kyrkplikt samt att Rolof skulle inför häradsrätten göra avbön för det han vållat sin rotebonde Erik Nilsson.
Nu anmälde länsman att sedan Rolof nu mera undgått det övriga av de honom ådömda straff och avbön endast återstod, så hade länsmannen till följe av sina erhållna order låtit inkalla Rolof jämte Erik Nilsson" så att Rolof kunde göra avbönen inför häradsrätten.
När Erik Nilsson och Rolof inkallades, menade Erik Nilsson att han och Rolof var sams och att han eftergav avbönen. Häradsrätten menade dock att den inte kunde frångå att verkställa kungliga hovrättens utslag till fullo, så Rolof fick ändå genomföra avbönen. Vilket han också gjorde genom att erkänna sitt begångna svåra fel offentligen samt be om tillgift och förlåtelse.