År 1708 hölls laga höstting i oktober månad......
... då Lars Andersson från Enköpings hospital hade stämt profossen Nils Hagman och Johan Olsson i Hässelby,Tillinge socken angående arvodeslön för att han hade lärt deras barn "Abc boken, Catechesin och Evangelii boken", á sex daler silvermynt per barn, dvs 12 daler tillsammans.
Hagman höll helt med om att hans dotter hade lärt sig något, men hävdade att han inte hade gjort något kontrakt med Lars Andersson. Johan Olssons hustru sade (mannen var frånvarande) att hon unnade inte Lars Andersson någon betalning, då hennnes son allt som oftast hade sprungit ut ur salen under undervisningen.
Lars Andersson svarade att han inte rådde för,"att hennes son var så snäll på foten", och så vida "gud intet hade straffat honom härmed att han är ofärdig och utan fötter, skulle han fuller hava lupit med honom kapp"!
Utslaget blev att häradsrätten fann det rättvist att profossen Nils Hagman och Johan Olsson skulle betala Lars Andersson den arvodeslön som han förtjänat, dvs 6 daler smt per barn samt i rättegångkostnad 3 daler smt vardera.
År 1723 hölls höstting i Åsunda härad under oktober månad.....
... då "kronolänsman Sven Dimberg anklagade bonden Anders Larsson i Tallmyra, för det varken han eller dess hustru skola hava varit till kyrkan den 4de eller sista stora böndagen". Dessutom: "Olof Andersson i Tallmyra klagade ock efter uttagen stämning på Anders Larsson, för det Anders Larsson skall sistlidna böndagen hava överfallit honom med oanständiga okävdesord, kallat honom tjuv och skälm, vartill Olof Andersson, som skall vara oskyldig påstod plikt på Anders Larsson" .
Bonden Anders Larsson i Tallmyra "svarade häremot sägandes, att som han intet haft skor, så skall han intet kunnat komma till kyrkan stora böndagen. Hustru hans skall varit sjuk, och alltså hon ej heller kunnat gå till kyrkan. Olof Andersson sade, att Anders Larsson och hans hustru hava varit 4de stora böndagen i barnsöl hos Johan Johansson i Tallmyra, och då trätit på honom. Anders Larsson tillstod, det han och hans hustru varit i barnsöl om 4de stora böndagen. Olof Andersson angav, att Anders Larsson har kört till grannen om lördagen för michaelis.
Till vittne påkallades soldaten Hans Gunnarson Tallberg och drängen Olof Larsson i Tallmyra, vilka erkändes för vittnen, och efter avlagd ed vardera förskilt för sig berättade, först soldaten Tallberg, som sade, att 4de storböndagen vid pass klockan 4, då de ätit hos Johan Johansson i Tallmyra vid barnsölet, och Anders Larsson varit där, skall Olof Anderson begynt tala om att Anders Larsson släppt in sina ök (?) genom sin gärdsgård". Anders Larsson hade å andra sidan beskyllt Olof Andersson för att vara en tjuv och skälm, och att han född upp pojkar som lockar hans höns, och som sätter bröd på tråd som "slå sjukdom".
Drängen Olof Larsson kom in och vittnade om att de hade trätit under barnsölet i Tallmyra sista stora böndagen. Det hade handlat om kreatur som sluppit ur hängnaderna, att Anders skulle ha sagt till hustru Elsa i Uphusa att han hade 7 kor och att han därför var en lögnare, att Olof ska ha "slagit över på stora ängen".
"Resoluto: Efter som Anders Larsson i Tallmyra haver utan orsak försummat gudstjänsten den 4de sistlidne bönedagen, där dock han varit frisk och sund, och samma dag bevistat ett barnsöls lag i byn, havandes det varit nog .. om han till husens försvar lämnat hustrun hemma. För den skull skall bonden Anders Larsson plikta 40 mark silvermynt för sabbatsbrott, samt undergå kyrkoplikt, och detta till följe av åtskilliga kunglig majesäts böndags plakater. Varförutom Anders Larsson, som vid barnsölet okävdat Oof Andersson, skall plikta för 3 okvädesord 3 gånger 3 mark silvermynt efter 43 (?) kapitlet tinga (?) balken".
Hämnden är dock ljuv... Ett annat mål vid samma ting handlade också om dessa två grannar i Tallmyra:
….."Kronolänsman Sven Dimberg anklagade bonden Olof Andersson i Tallmyra för det han skall hava oriktigt skyllat och satt .. band uti skylen på åkern och dessutom undandöljt säden uti en vret, som han intet låtit räkna av sexman, skolandes Olof Andersson att så orätt tiondet, och besvikit konungens rättighet, säjandes länsman, att Anders Larsson skall hava angivit detta".
Olof Andersson nekade till länsmans klagomål och menade att Anders Larsson måste visa, "varest och på vad ställe Olof Andersson skall undandöljt någon skyll förlidne höstas, då sexman varit i Tallmyra by, att räkna säden.
Till vittne påberopades soldaten Johan Domberg och bonden Johan Johansson, vilka efter avlagt ed var för sig berättade, först bonden Johan Johansson: som sade att Olof Andersson haft en skyll, som varit 16 band uti, sade sig intet vidare att berätta.
Domberg inkom, berättade, att han varit ombedd av Anders hustru i Tallmyra att skära, det han gjort. Hustrun visat, att Olof haft en skyll som varit 3 rader, 4 band i vardera raden, och 4 band ovanpå. Varit allenast en skyll på samma åkerstycke. Sexman Erick Johansson intygade, att Olof låtit sätta 16 band, uti en skyll på en åker, som varit gräsigt och tistel uti.
Olof sade, att han tiondat för 15 skyllar." Man funderade då, om Olof hade "tiondat" för säden i vreten, vilket sexmannen sade att han gjort, han hade varit i vreten och tiondat för 3 skylar. Länsman berättade också att Anders Larsson angav, att Olof haft så mycket vete att han sålt en del i Bergslagen, men inte tiondat för vete. Olof svarade att han haft 3 skylar vete, Anders hävdade att det varit 5 skylar. Bonden Lars Olsson intygade på begäran att Olof sålt en tunna vete, och det kunde då inte Olof neka till.
"Resoluto: Emedan bonden Oolf Andersson medelst det han ej allenast undandöljt och icke tiondat för vete, utan ock satt kornskylar till 16 band vardera, och han således sökt förvilla konglig majestäts och kronan dess tionde rättighet, kunnades skadeståndet värderas till en halv spann säd, som han velat försnilla kronan, ty påläggas Olof Andersson plikta tillfölje av tionde ordningen av år 1638 3 dubbla böter, nämligen 3 halvspann säd, vilken böter spannmål skall delas hälften till kronan och den andra hälften till kyrkoherden".
År 1725 hölls sommarting i juni.....
…. då Bejersten och de andra som bodde i Hummelsta ville att ett backstugutorp på deras ägor skulle rivas. Anledningen var att avlidne soldaten Svalstedts änka, Kerstin Olsdotter, som bodde där påstods vara "en liderlig kona, som förövar hordoms väsende där" . Torpet var därför till förfång för byn, men därutöver påstods också att "inhysesfolket, som där med Kerstin äro, skola fördärva byns gärdesgårdar och skogsbackar".
Häradsnämnden undrade vem som ägde husen. Både Kerstin och Hummelstaborna var eniga om att det var Kerstin.
Domen löd: "Emedan intet torp eller backstuga utan samtliga jordägarnas och byåbornas vilja, bör vara bestående, så skall denna backstuga som varit byggd på Hummelsta bys ägor, och Kerstin Olsdotter här till bott uti utrivas, och detta till följe av 18 §§ uti kunglig majestäts ….. förordning av år 1647 (?) och 1664".
Nämnas kan också att även målet innan handlade om samma kvinna. Det gällde den ogifta drängen Johan Eriksson, som då han året innan tjänat hos Bejersten i Hummelsta ska "hava lägrat och med barn rått ogifta kvinnsperson Kerstin Olsdotter". Drängen, som var 20 år, nekade. Änkan hävdade att hon blivit lovad äktenskap, och att barnet döpts som äkta av kyrkoherden i Tillinge när hon berättat det. Handelsman Lemke i Stockholm, drängens husbonde vid tiden för tinget, vittnade och sa att han kunde med hjälp av vittnen intyga att hon haft "lägersmål och sammanlag med Erik Erssons son i Taxhuvud". Bejersten vittnade också men visste inget i detta målet, endast att "det skall vara visst, att denna kona varit en lättsinnig kona, som bedragit så den ena som den andra".
Drängen erkände så småningom att han lägrat Kerstin, och även om man menade att han blivit förledd av kvinnan dömdes han till 40 mark silvermynts böter. Kerstin dömdes till 20 mark silvermynts böter, och båda skulle för detta brottet stå en söndags kyrkoplikt var i Tillinge kyrka.
1740 års sommarting hölls i juni.....
… då "avskedade ryttaren Petter Schultzberg och dess hustru Elisabeth Abrahamsdotter med deras son Jan Pärsson, 13 år gammal, inställdes inför rätten".
Länsman Dimberg hade den 23 juni mellan 10 och 11 om aftonen mellan Tillinge kyrka och Nykvarn hunnit upp en 13 årig pojke på en häst med hopskarvade bandstumpar till betsel. Det tyckte länsman verkade misstänkt, så han följde honom in i Hummelsta torp och där fick han veta att hästen tillhörde Erik Gustafsson i Dorsilla. Länsman tog då gossen och hästen med sig tillbaka till nämnde bonde, som kände igen och återtog sin häst. Dimberg tog fast gossen för att ställa honom inför häradsrätten:
"Gossen Jan tillspordes, av vem han varit ombuden att stjäla hästen, och vart han ämnat sig med samma häst. Vartill han svarade, att ingen skall budit honom där om, och att han ej skall …längre än till Hummelsta torp, varest han velat igentaga ett silkesband som han där lämnat, berättade ......... att han tagit hästen i Dorsilla vreten, där han gått i bete. Dessutom bekände gossen Jan, att han hos en bonde, Erik Ersson i Husby, Bro socken, har tagit en vadmals rock, tu silkesband, ett röd med vita kanter och ett svart, samt ett silverspänne. Dessutom tagit hos samme bonde en rock och en hatt, som ägaren återbekommit, havandes pantsatt silverspännet i Panko krog uti Irsta socken i Västmanland.
Häradsdomare Anders Andersson i Sörby var anmodad av dess svåger Erik Gustafsson i Dorsilla såsom hästens ägare, att hos rätten andraga, att som han fått sin häst igen, så gjorde han intet mera påstående, än det han lämnade till häradsrättens omprövande, att anse gossen Jan, som hästen stulit, med dess plikt som lagen förmår, var jämte så väl kronolänsman Dimberg som nämnden gåvo vid handen, att åtskilliga hästaf..er in om en kort tid skett här uppå orten, och som denna gosses föräldrar äro löst parti, som stryka landet omkring, och utan all tvivel utskickat gossen att nattetiden stjäla hästar, vilka de sedan hemligen bortsälja, så förmente de det voro rådeligt, att sådan landstrykare förvisas ut ur orten.
Petter Schultzberg och hans hustru tillspordes, varest de hava sitt hemvist? Svarandes, att de hava en måg i Bro socken som är gårdssmed vid Bro gård, och skall heta Abraham Svenberg. Tillstodo dock att de allenast stundom varit där, men eljest uppehållit sig i Stockholm, föregivandes att de nu farit hit åt orten, till att återskaffa vad denna deras son stulit ifrån bonden Erik Ersson i Bro socken. Frågades efter deras pass, var till svarades, att de ej hava annat pass än denna Schultzbergs avskedspass och underhålls brev, som skall vara hos deras måg i Bro socken. I det övriga nekade de ....... att någonsin hava lockat eller tubbat sin son att stjäla, var till ej heller något bevis kunde framtas.
Resoluto: Emedan gossen Johan Pärsson, som är tretton år gammal, har ej allenast blivit fasttagen då han ridit på en stulen häst, utan ock själv erkänt, att han stulit samma häst ifrån bonden Erik Gustafsson i Dorsilla, vilken igenkänt och återbekommit hästen, som prövas vara … sextio d (?) kmt, havandes samma gosse så efter dess eget som föräldrarnas tillstående, stulit ifrån bonden Erik Ersson i Husby i Bro socken och härad, åtskilliga persedlar..........för den skull i följe av missgärnings balken 50 kap. bör gossen Jan Pärsson som är övermaga, av dess föräldrar allvarligen näpsas och straffas, vilket, anseende därtill att föräldrarna själva är misstänkta personer, skall strax ske i kronolänsman Sven Dimbergs närvaro, som ock drager försorg att bonden Erik Ersson i Husby Bro socken återbekommer ovanbeörda honom ifrån stulna persedlar. Och ehuruväl gossens föräldrar, avskedande ryttaren Petter Schultsberg och dess hustru Elisabeth Abrahamsdotter icke, emot deras ..ständiga nekande, kunnat övertygas, att hava befallt eller lockat deras sin son att stjäla, dock likväl som de utan pass gå omkring landet, och således ej kunna annorledes än misstänkta hållas och som landsstrykare anses, så skola de, i anledning av kunglig majestäts nådiga resolutioner på allmogens besvär, den 1 augusti 1727 § 8 och den 16 mars 1739 § 67, utur orten fördrivas, åliggandes krono betjänter, i fall dessa personer skulle hädanefter ........... ertappas, att dem genast fasttaga, och under behörig säkerhet till Uppsala slotts arrest inskicka.
Actum ict supra (?). På häradsrättens vägnar. Johan Wasell. "
År 1745 hölls laga vinterting.....
... då kronolänsman Sven Dimberg å ämbetets vägnar åtalade änkan Kerstin Christiansdotter i Broby för begånget lägermål. Kerstin berättade att år 1743 vid ett tillfälle mellan Mickelsmässdag och Jul passerade ett finskt regemente förbi. En officer, som för henne var helt obekant, hade då gått in till henne i hennes stuga där hon befann sig alldeles ensam.Han hade då, med hot och tvång, tvingat henne till lägermål. Av detta blev hon gravid och födde senare ett "oäkta" barn, som senare dött.
Då inga vittnen fanns att höra, avkunnade häradsrätten sitt utslag:
"det att denna Kerstin Christiansdotter, som föregivit sig vara hävdad av en finsk officer vilken skall vara henne alldeles obekant, plikta för första gången begånget lönskaläge fem daler silvermynt enligt 53 Cap 1 § Missgärningsbalken samt undgå enskilt skriftemål i Tillinge kyrka uti 3 a 4 av (...) församlings närvaro till vilken kyrka hon (...) i följe av 54 Cap 5 § samma balk skall erlägga två daler silvermynt."
År 1744 hölls laga hösteting.....
... då drängen Erik Eriksson i Hagby genom utverkad stämning till drängen Olof Andersson i samma by menade att den sistnämnde måtte plikta för att han den 13 juni överfallit Erik med hugg och slag när de arbetade på den gemensamma vägen tillsammans med flera andra i byn. Olof nekade, och då anhöll Erik om att vittnen skulle avhöras. Dessa var Johan Andersson och Erik Larsson, båda bönder i Hagby och drängen Nils Andersson i samma by. De gav en samstämmig bild av vad som inträffat, nämligen:
Den 13 juni hade de alla varit sysselsatta med att laga en byväg över deras gärde. Erik och Olof hade "mest hela dagen ordkastats" och Erik hade bl a sagt att "hin håle och Sörgårdsoxarna" hade hjälpt Olof ner med virke till en bro, eftersom de fått sin del däri färdig före de andra. På eftermiddagen, när Olof och Johan kommit körande med ett lass grus på vägen, hade Erik gått och burit stör på samma väg. Då frågade Olof på vems befallning han gjorde det, och Erik svarade att det var på Olofs. Efter det sprang Olof på Erik och de fattade varandra i håret. Olof ryckte ikull Erik och gav honom två kindpustar. När de kom upp hade Olof en blodrispa under näsan.
Utslaget blev, att eftersom tre edsvurna vittnen intygat att Olof överfallit Erik och "slagit honom tvenne kindpustar, samt honom i håret dragit, varunder svordom å ömse sidor blivit hörd, prövar häradsrätten till följe av 35 Cap 3 § Missgärningsbalken rättvist det bör han för var kindpust böta 6 mark och för hårdrag i förmågo av 4 § samma kapitel och balk även 6 mark, som ock för det han av lättsinnighet svurit, att efter 3 Cap 1 § samma balk böta en daler silvermynt. Men vad Erik Eriksson beträffar så medan han först slagen blivit, befinnas även ha tillfogat Olof ett blodsår, så bör han efter 5 § 35 Cap i Missgärningsbalken böta hälften av vad 2 § i samma Cap därför utsätter, som är en daler silvermynt samt för ett hårdrag hälften av den i 4 § utsatta böter, som är 3 mark, även ock för det han av lättsinnighet svurit, efter ovan åberopade lagens rum en daler silvermynt".
År 1745 hölls laga vinterting.....
... då torparen Lars Thomasson i torpet Snöhålet under Lundby stämt fd soldaten Pehr Litander för att den sistnämnde skall ha överfallit Thomasson och tillfogat honom åtskilliga blodsår. Detta ska ha skett den 25 Januari dvs Pålsmässodagen, då Thomasson och fd soldaten Lars Lind var på hemväg från kyrkan. De hade då följts åt till Erik Andersson i Tibble, för att köpa en sup brännvin. Litander var av allt att döma nästa kund.
Lars Linds vittnesmål: När de fått sitt brännvin hade Litander fordrat 2 daler kopparmynt av Lind, pga en tidigare stämning och rättegångssak mellan Lind och hans sonhustru. Thomasson menade att det var fel att kräva Lind på pengarna. De fortsatte att dricka tillsammans, men ett yttrade i stil med "Du har stora läppar ..." fälldes och strax därefter hördes en smäll och Lind såg Thomasson falla framstupa i golvet. Thomasson ställde sig blodig upp igen, och fick sedan ikull Litander, som bad om att få bli uppsläppt. Efter att det skedde slog Litander ånyo till Thomasson, hårt. Därefter gick Litander ut, bara för att återvända in med en stake i handen varmed han slog Thomasson i huvudet. Thomasson frågade då "Varför slår du sådana mordiska slag, jag tror du vill slå ihjäl mig " varpå Litander svarade "Jag ska slå ihjäl dig. Har du icke fördömt mig och Erik Andersson till helvetit?" och efter någon mer ordväxling fick Thomasson en sista örfil så att han föll i golvet igen.
Drängen Mats Larssons vittnesmål: Han hade sett Litander ge Thomasson en bringabuff, varpå Thomasson och Litander bråkat ungefär så som tidigare uppgivits. Larsson såg Litander slå Thomasson i huvudet med en käpp, och sade också att han inte sett Thomasson slå Litander. Dock hade han inte hört den ordväxling som det tidigare vittnet angivit, däremot andra skällsord som förekommit.
Erik Anderssons hustru Susanna Hansdotters vittnesmål: Susanna hade hört Litander säga till Thomasson, att Thomasson hade sagt, att Litander och Erik Andersson borde komma till helvetet för de vittnesmål de tidigare hade avlagt vid rätten. Thomasson nekande då att ha yttat detta, och hade bett om bevis.
Lars Thomasson lämnade in ett intyg underteckat av Johan Christierdin på Lundby gård, som skrivits efter att denne besiktigat Thomassons skador. Han hade "befunnits hava på bakdelen av huvudet, sedan håret som varit ihopklistrat av blod blivit uppblött och avrakat, 5 st sår nästan mitt över Sicturam corrolem: Var på vänstra sidan ett huvudsår, långt som främsta delen av ett finger, ett dito litet mindre, ett dito som en nagel stort, och ett av lika storlek men djupt in till perieranum, som ock (...) svullit av utlupen och torkad blod. Om de andra: På högra sidan ett hudsår, något större än främsta leden av ett finger, och på det högra käftbenet en blånad. Desssutom näsan och skägget blodigt. I övrigt har patienten varit sängliggande, (..) något yr i huvudet".
Rätten ville dock kalla dock in Christierdin till nästa dags fortsatta tingsförhandlingar - något som dock inte lät sig göras - varför målet blev uppskjutet till nästa ting.
År 1745 hölls laga sommarting.....
... med start den 21 maj. Den 23:e var turen kommen till detta mål, och nu kunde Christierdin svära ed på att det som stod i attesten var sant. Han hade besökt Thomasson den 27 januari och denne hade då haft de åkommor som beskrevs i attesten. Trots detta nekade Litander till att ha slagit Thomasson eller tillfogat honom sår och blånader. Däremot hade Litander enligt egen utsago själv blivit slagen och illa hanterad, men han hade inte låtit besiktiga sig.
Rätten ansåg dock att med så många samstämmiga vittnen gick det inte att fria Litander. Denne dömdes enligt Missgärningsbalken 35 Cap 2 § till 2 daler silvermynt för varje blodsår, samma belopp för blånaden och för kindpusten 6 mark. Utöver det dömdes Litander (enligt 60 Cap 6 §) att böta en daler silvermynt var för de två ohöviska och föraktliga ord som han yttat om Thomasson och dennes hustru. Om brist på pengar till böterna förelåg, kunde straffet omvandlas till spöstraff: sex par spö, tre slag av paret. Litande skulle också ersätta Thomasson för läkarkostnader, hinder och skada, värk, rättegångskostnader för två ting - tillsammans 30 daler silvermynt.
Historien om hur änkan Margareta Pärsdotter fick ett "oäkta" barn med sin husbonde och tillika svåger Erik Ersson (barnet mördades strax efter födseln) finns att läsa här: Barnamord i Tallmyra 1746.
Ur domboken från laga sommartinget i Åsunda härad:
Bonden i Ör Erik Larsson och soldatänkan Anna Larsdotter hade stämt bonden Johan Andersson i Ör inför tinget, för att han skulle ha spritt ut ett rykte om att de båda "hava stulit fläsk ur Tillinge prästgårds badstuva". Under rättegången förde Erik Larsson både sin och soldatänkans talan. Den åtalade nekade till att spridit något sådant rykte.
Ett antal vittnen avlade vittneseden och hördes: Anders Olofsson, pigan Margareta Eriksdotter, bonden Anders Johansson och hans hustru Stina Andersdotter samt soldaten Örströms hustru Anna Persdotter. Anders Olofsson berättade att han hört ett rykte om att fläsket var stulet men inte att det var dessa två som gjort det, bara att Erik Larsson en gång yttrat "Ta mig tusend djävlar vet icke jag vem som tagit fläsket".
Häradsrättens utslag blev att det inte fanns minsta bevis mot Johan Andersson och han blev därför friad från vidare tilltal i detta mål. Däremot fick Erik Larsson och Anna Larsdotter stå för rättegångskostnaderna på 9 daler kopparmynt, samt ersätta var och en av vittnena med 2 daler kopparmynt.
Det var med andra ord viktigt att se till att man hade grund för sina åtal i rätten och ha vittnen som kunde bekräfta åtalspunkterna redan då!
Ur domboken från laga höstetinget i Åsunda härad, som hölls i början av november på häradhövdingebostället Enögla:
Johan Matsson på Vreta ägor stämde drängen Anders Matsson i Kil för att denne hävdat hans dotter, Anna Johansdotter, under äktenskapslöfte. Hon hade nu fått barn åtta dagar före pingst, och Johan Matsson ville att Anders stod fast vid sitt löfte. Anders å andra sidan nekade till att över huvudtaget ha haft "köttslig beblandelse" med Anna och att ha lovat henne något.
De unga tu hade tjänat samtidigt på Lundby sätesgård. Många vittnen därifrån kunde berätta att de legat tillsammans i hennes rum eller i drängkammaren och nästan aldrig åtskilda, att de hållit varandra i hand mm. När hon skulle sluta tjänsten hade de gått till ett lider och hon hade gråtit. Ett annat vittne berättade att de legat tillsammans uti köket och några mindes att de också trolovats.
Så småningom erkände Anders lägersmålet inför rätten. De dömdes för lönskaläge att böta - han tio och hon fem daler - samt till att erlägga till Tillinge kyrka, han fyra och hon två daler, samt till att genomgå enskild skrift. Vidare skulle Anders till barnets föda intill det fyllt tolv år "giva tolv daler silvermynt årligen".
Däremot kunde det inte bevisas att han lovat Anna äktenskap innan lönskaläget. Däremot, "i övrigt och emedan genom .... vittnen blivit bevisat, att Anders Matsson efter det han hävdat Anna Johansdotter , med henne trolovning frivilligt ingått" och må "Anders Matsson, som utan orsak vill övergiva sin fästekvinna, i förmågo av 4 kapitlet 5 § giftemålsbalken, ej bygga äktenskap med någon annan så länge Anna Johansdotter ej är förlikt, skolandes han i skadestånd till henne betala trettio daler silvermynt".
Ur domboken från laga höstetinget i Åsunda härad, som hölls i oktober på Enköpings gästgivargård:
Anna Bergfeldt arbetade som amma hos mjölnaren vid Nykvarn, Carl Detlof Lemke. Barnet ifråga hette Carl. Anna hade blivit inkallad till tinget av kronolänsman Jonas Trivall, anklagad för att i sömnen ha kvävt den lilla pojken.
Den olyckliga händelsen hade inträffat den 18 juli. Catharina Ekström, som också var piga hos mjölnaren, hade kvällen innan vakat inne hos det 10 veckor gamla barnet och Anna, så att den senare skulle få sova. Omkring klockan 4 på morgonen hade pojken börjat skrika, och då hade Catharina väckt Anna som ammade honom och sedan lade honom i vaggan. Catharina berättade att hon, efter att ha påmint Anna om att hon nu fick se efter barnet själv, därefter hade gått ut ur rummet och till det rum där hon brukade sova. Klockan 6 på morgonen när husfolket vakande hade Catharina återvänt till rummet där Anna och pojken sov, för att hitta Anna sovande med barnet hos sig i sängen. Hon gick fram för att lyfta bort pojken, vars huvud låg under Annas högra bröst - och upptäckte då att det var livlöst. I samma stund hade Anna vaknat och på Catharinas fråga svarat att hon hade ingen aning om hur barnet hade hamnat i sängen. Anna började sedan att lösa upp lindorna kring pojken medan Catharina sprang ut ur rummet, troligen för att larma husfolket.
Anna själv, som beskrevs vara 26 år och av "god och undersättsig kroppsställning", berättade gråtande under rättegången att gossen legat i vaggan som stått nära hennes säng när hon på kvällen lagt sig för att sova. Hon mindes sedan ingenting förrän hov vaknat när Catharina tog barnet ifrån henne på morgonen. Trots det erkände hon ångerfullt sin oaktsamhet, och berättade att ibland när pojken var orolig hade hon tagit honom till sig i sängen och menade att det var troligen vad hon gjort även denna gång, men att hon vid detta tillfälle varit "olycklig nog att somna ifrån det".
Länsman Trivall och nämndemannen Karl Andersson hade besiktigat den döda barnkroppen och kunde berätta att pojken var rödblå på högra sidan, bl a på kindbenet, på sidan under högra armen, "över veka ryggen och magen nedåt hemliga tingen".
Såväl Catharina som ett annat vittne intygade att barnet inte tidigare haft några åkommor eller besvär samt att Anna "alltid varit mån om barnet och angelägen om dess vård".
Anna stod fast vid att hon inte mindes hur pojken hamnat i hennes säng men förnekade inte att hon varit orsaken till denna olyckshändelse. Hon bad att, om det var möjligt, få lindrig bestraffning så att "hennes välfärd därigenom ej spillas måtte".
Häradsrättens utslag blev att Anna Bergfeldt genom sin vårdslöshet vållat barnets död. Hon dömdes därför med hänvisning till 30 kapitlet 2 paragrafen i Missgärningsbalken till 14 dagar på vatten och bröd i Uppsala Slottshäkte. Domen sändes dock för omprövande av Svea hovrätt. Om det medförde någon ändring av domen är inte klarlagt.
Senast uppdaterad 2009-10-20
© Marie Andersson 1999-2024